EN DAG

.. vips var det fredag igen.
Veckan har gått i c-uppsatsens tecken
med ett välbehövligt avbrott till Uppsala för att
middagsmysa med helt underbart fina vänner.

Jag o Jessica har varit skitduktiga denna vecka o
nästa vecka blir ännu hårdare, rent pluggmässigt,
sen ska jag jobba tre arbetspass på det..
Kommer vara död lagom till nästa lördagkväll
då jag får ta helg.

Annras känns livet mest motarbetat just nu..
Men det är ju så det är. Livet alltså.

Nu äre fredagsmys med finaste människan, som jag faktiskt inte skulle kunna
leva utan. Längtar redan tills imorrn när vår solstråle vaknar!!

Den här tröttheten som det står överallt ska försvinna runt v 12
i graviditeten har nog precis försvunnit (i v19)!
Lycka!!
Jag känner mig mer energifylld än på länge!
Kan bero på helgens sovande, vilande, ta-det-lugntande också.

Men nu gläds jag över att vara gravid och inte bara se de som att jag ständigt
är trött!

Jag o J (min skrivbuddy) har jobbat på skitbra på förmiddagen med c-uppsatsandet och nu
är det en rad intervjuer inbokade, teorier sammanfattande och känns äntligen
som man har kommit någonvart och en liten bit på väg!!

Att det dessutom är måndag och vi har en vecka med massa bocka av:ande känns
ännu bättre!!

Lusten för allt är tillbaka o det känns så sjukt härligt!!

Och inte nog med det - på onsdag far jag till Uppsala för middagsmys med fina Malin o fina Sara!!

ENERGIIIIII!!!!


ps. men fy så jag saknar träningen..



(alla delar i en c-uppsats... känns inte ens jobbigt längre! ;) )

Tanken slog mig nyss.
Vilket rörigt liv jag o min "lilla" familj lever.
Det är ös hela veckorna långa, vecka efter vecka,
månad efter månad.
Samtidigt är jag så sjukt jäkla stolt över
det vardagspussel som jag o Johan får ihop vecka efter vecka,
månad efter månad.

Enda sedan vi träffades, september 2008, har det konstant varit någon
av oss, som pluggat. Ett år pluggade vi båda två dessutom, samtidigt som
jag tog massor av extra pass på sjukhuset för att vi skulle kunna bo ihop,
plugga o en som pendlar.

Jag slutar inte att överraska mig själv med tankar som "att vi klarar det, att vi orkar,
och att vi håller ihop" när tankarna får tid att sjunka lite djupare in.

Vidar var extremt planerad, vi kämpade innan vi fick till honom och att få barn mitt i utbildningen
kan jag tycka bara var till en fördel - studieuppehåll, samla krafter för mer pluggande.
Att få ett till barn ser jag fruktansvärt mycket fram emot, och även det är välkommet mitt i utbildningen
eller om det hade velat komma efter..
Men det är ingen dans på roser att ha småbarn hemma när man försöker åstadkomma något i kurser där ingenting egentligen är fel utan allt är rätt bara motiveringen är bra..

Johan o jag är ett grymt team. Vi får vår egentid när Vidar somnat och vi bara kan hänga i soffan innan de är tid för sängen.

Men att vi verkligen går halva vägen var i allt, föräldraledighet, hushållssysslor, lämningar/hämtningar på förskolan, att ge den andra egentid/pluggtid/jobbtid (hemifrån)... det har aldrig varit något
snacka om saken eller någon diskussion. Bara så självklart.

Jag vet att alla familjer gör upp så som är bäst för dom jag menar inte detta som något påhopp till någon, för det här är det bästa för oss, och så vi valt och prioriterar att leva..
Det jag menar är att vi är precis jämnlika i tänk och handlingar för att göra det absolutbästa för att jag ska kunna plugga klart (krävs rätt mycket av Johan för det) och för att Johan ska jobba (det är ju tvunget och givetvis självklart).

Jag vet inte, om jag helt själv, skulle kunnat fixa pluggandet i 3 ½ år..
Men Johan gör det hur möjlight som helst att hjälpa mig att fixa det med hus, barn, graviditet, extrajobb
och alla andra vardagsmåsten.
Själv hade jag grävt ner mig, men med någon kär blir det helt plötsligt lekande lätt (även om denna
c-uppstas får man att vilja ta mammaledigt på stört)... 

Allt sånt här blir så sjukt uppenbart när man pratar med lilla mormor som fortfarande lever
kvar i 40-talet..
Och lilla morfar som tycker jag ska se till att Johan har med sig rätt kläder om han
blir skickad till Finland om de blir brist på jobb här (morfar jobbade också i samma bransch - skogen - bara det att de har förändrats på sisådär 80 år)..
Det är två generationer bort, men så fruktansvärt märkbar skillnad.

Hej älskade 2010-tal, med jämnställdhetsbonusar (catshing!) och pappamånader, jämnställdhet i allmänhet och allmänt bra.. I den bemärkelsen var det INTE bättre förr (även om jag också skulle vilje se ut som en filmstjärna som alla tycks ha sett ut med fina kläder och artigt tal)...

Vidar sover sen en timme tillbaka.
Johan har åkt för att skjuta lerduver med syster o vän.
Här sitter jag.
Jag är lite bitter - för att jag är "ensam"..
De är vansinnigt tråkigt o även om jag har
grejer jag kan göra; fotbad, ansiktsmask, läsa tidningar (har några på hög),
kolla film, rent av plugga eller så så är ingenting kul..

Kanske borde jag vara nöjd över att få kolla Postkodmiljonären utan protest och med någon
som försöker sno fjärren för att kunna byta kanal ;)
Men tillomed det saknar jag..

Innan han åkte va han o handlade lite till maten o köpte hem en Ben&Jerrys så den ska jag väl attackera iaf!

Näe snora vidare, käka lite strepsils o ta tag i dom där tidningarna jag fått som prenumenation av svärmor i födelsedagspresent!

Gokväller!

Vi har tydligen betydligt mycket mer vår än lilla Norrtälje.
Men idag, idag längtar jag sådär supermycket "hem" (Norrtälje kommer ju alltid vara min
barndomsstad), helst, för dagen, ska vi bli sådär 17-18 år igen, med den där totalångesten
man kunde dras med efter fester eller annat. Livet var rätt "enkelt" fast det ändå
var en tid som inte var min bästa.

Det jag riktigt mycket kan längta tillbaka till är alla Landkrabban-fikastunder,
roliga arbetspass på Flygis med Malin och allt häng i varandras "flick"rum, med R.E.M,
choklad/kladdkaka och te. Allt prat om framtiden och vad som skulle hända efter skolan.
Det var en tid som va så viktig, så oviktig, så härlig med alla nära avstånd till barndomsvännerna,
gångavstånd till mormor o morfar och allt annat som har vart med o format en som person..

Nu när våren kommer inser man hur mkt Norrtälje som sitter kvar i en..
Men man växer upp, gänget splittras, några reser, andra pluggar, man kommer hem,
man åker iväg igen. Man hittar kärleken, jobb/plugg och rotar sig i nya städer.
Det tillhör livet. Men tiden innan vi fick luft under vingarna är
himla härlig att tänka tillbaka till.


Bilder på gamlatider hittar jag inte.. men den "nya" tidens, kanske första, riktiga bild..

Vidar alldeles nykläckt!

Nu vet alla de närmsta, chefer och andra som bossar över oss (skolan med studieuppehåll och grejjer).
Så nu kanske jag kan prata öppet om ATT VI är med BARN igen!
Det är redan så långt gånget som vecka 18. På tisdag går vi in i vecka 19
och på torsdag ska vi göra rutin ultraljudet. Då får vi ju veta exakt.

Det var en helt oplanerad graviditet och eftersom vi kämpade i 11 månader
med att lyckas få till Vidar så gick tankarna att min kropp inte bara
var gjord för att bli gravid på studs.
Så fel man kan ha. Bollen var i rullning (kroppen alltså) så när jag äntligen låg bra i alla värden
med mitt piller (hormoner!) så bara blev det! :)

Det har tagit mig mer eller mindre fram tills för ett par veckor sedan att inse ATT det är verklighet!
Och Johans otroliga glädje med beskedet (om att det va en till på g) har gjort det väldigt mycket lättare (medan min var mer panikartad ;))!

Nu har jag smällt det och njuter av den bula som blir allt större! Jag hade klara mål all bli klar i skolan innan vi fick nr2, men livet ville annorlunda o inga är gladare än vi! Vidar ska bli storebror och det med 18 månaders mellanrum från sin egen födelse! :)

Tänk att vi ska få ett litet knyte igen! Helt otroligt!!
Dessutom blev det en till i Vidars kusinskara IDAG. Första tjejen! :)



Nu såhär långt in i graviditeten så känner jag att jag kan vara gravid hur många gånger som helst! Men vi kan ju ta bort det där jäkla illamåendet, sjuka tröttheten, allt annat trassel osv..