ett samtal med mormor
Tanken slog mig nyss.
Vilket rörigt liv jag o min "lilla" familj lever.
Det är ös hela veckorna långa, vecka efter vecka,
månad efter månad.
Samtidigt är jag så sjukt jäkla stolt över
det vardagspussel som jag o Johan får ihop vecka efter vecka,
månad efter månad.
Enda sedan vi träffades, september 2008, har det konstant varit någon
av oss, som pluggat. Ett år pluggade vi båda två dessutom, samtidigt som
jag tog massor av extra pass på sjukhuset för att vi skulle kunna bo ihop,
plugga o en som pendlar.
Jag slutar inte att överraska mig själv med tankar som "att vi klarar det, att vi orkar,
och att vi håller ihop" när tankarna får tid att sjunka lite djupare in.
Vidar var extremt planerad, vi kämpade innan vi fick till honom och att få barn mitt i utbildningen
kan jag tycka bara var till en fördel - studieuppehåll, samla krafter för mer pluggande.
Att få ett till barn ser jag fruktansvärt mycket fram emot, och även det är välkommet mitt i utbildningen
eller om det hade velat komma efter..
Men det är ingen dans på roser att ha småbarn hemma när man försöker åstadkomma något i kurser där ingenting egentligen är fel utan allt är rätt bara motiveringen är bra..
Johan o jag är ett grymt team. Vi får vår egentid när Vidar somnat och vi bara kan hänga i soffan innan de är tid för sängen.
Men att vi verkligen går halva vägen var i allt, föräldraledighet, hushållssysslor, lämningar/hämtningar på förskolan, att ge den andra egentid/pluggtid/jobbtid (hemifrån)... det har aldrig varit något
snacka om saken eller någon diskussion. Bara så självklart.
Jag vet att alla familjer gör upp så som är bäst för dom jag menar inte detta som något påhopp till någon, för det här är det bästa för oss, och så vi valt och prioriterar att leva..
Det jag menar är att vi är precis jämnlika i tänk och handlingar för att göra det absolutbästa för att jag ska kunna plugga klart (krävs rätt mycket av Johan för det) och för att Johan ska jobba (det är ju tvunget och givetvis självklart).
Jag vet inte, om jag helt själv, skulle kunnat fixa pluggandet i 3 ½ år..
Men Johan gör det hur möjlight som helst att hjälpa mig att fixa det med hus, barn, graviditet, extrajobb
och alla andra vardagsmåsten.
Själv hade jag grävt ner mig, men med någon kär blir det helt plötsligt lekande lätt (även om denna
c-uppstas får man att vilja ta mammaledigt på stört)...
Allt sånt här blir så sjukt uppenbart när man pratar med lilla mormor som fortfarande lever
kvar i 40-talet..
Och lilla morfar som tycker jag ska se till att Johan har med sig rätt kläder om han
blir skickad till Finland om de blir brist på jobb här (morfar jobbade också i samma bransch - skogen - bara det att de har förändrats på sisådär 80 år)..
Det är två generationer bort, men så fruktansvärt märkbar skillnad.
Hej älskade 2010-tal, med jämnställdhetsbonusar (catshing!) och pappamånader, jämnställdhet i allmänhet och allmänt bra.. I den bemärkelsen var det INTE bättre förr (även om jag också skulle vilje se ut som en filmstjärna som alla tycks ha sett ut med fina kläder och artigt tal)...
Vilket rörigt liv jag o min "lilla" familj lever.
Det är ös hela veckorna långa, vecka efter vecka,
månad efter månad.
Samtidigt är jag så sjukt jäkla stolt över
det vardagspussel som jag o Johan får ihop vecka efter vecka,
månad efter månad.
Enda sedan vi träffades, september 2008, har det konstant varit någon
av oss, som pluggat. Ett år pluggade vi båda två dessutom, samtidigt som
jag tog massor av extra pass på sjukhuset för att vi skulle kunna bo ihop,
plugga o en som pendlar.
Jag slutar inte att överraska mig själv med tankar som "att vi klarar det, att vi orkar,
och att vi håller ihop" när tankarna får tid att sjunka lite djupare in.
Vidar var extremt planerad, vi kämpade innan vi fick till honom och att få barn mitt i utbildningen
kan jag tycka bara var till en fördel - studieuppehåll, samla krafter för mer pluggande.
Att få ett till barn ser jag fruktansvärt mycket fram emot, och även det är välkommet mitt i utbildningen
eller om det hade velat komma efter..
Men det är ingen dans på roser att ha småbarn hemma när man försöker åstadkomma något i kurser där ingenting egentligen är fel utan allt är rätt bara motiveringen är bra..
Johan o jag är ett grymt team. Vi får vår egentid när Vidar somnat och vi bara kan hänga i soffan innan de är tid för sängen.
Men att vi verkligen går halva vägen var i allt, föräldraledighet, hushållssysslor, lämningar/hämtningar på förskolan, att ge den andra egentid/pluggtid/jobbtid (hemifrån)... det har aldrig varit något
snacka om saken eller någon diskussion. Bara så självklart.
Jag vet att alla familjer gör upp så som är bäst för dom jag menar inte detta som något påhopp till någon, för det här är det bästa för oss, och så vi valt och prioriterar att leva..
Det jag menar är att vi är precis jämnlika i tänk och handlingar för att göra det absolutbästa för att jag ska kunna plugga klart (krävs rätt mycket av Johan för det) och för att Johan ska jobba (det är ju tvunget och givetvis självklart).
Jag vet inte, om jag helt själv, skulle kunnat fixa pluggandet i 3 ½ år..
Men Johan gör det hur möjlight som helst att hjälpa mig att fixa det med hus, barn, graviditet, extrajobb
och alla andra vardagsmåsten.
Själv hade jag grävt ner mig, men med någon kär blir det helt plötsligt lekande lätt (även om denna
c-uppstas får man att vilja ta mammaledigt på stört)...
Allt sånt här blir så sjukt uppenbart när man pratar med lilla mormor som fortfarande lever
kvar i 40-talet..
Och lilla morfar som tycker jag ska se till att Johan har med sig rätt kläder om han
blir skickad till Finland om de blir brist på jobb här (morfar jobbade också i samma bransch - skogen - bara det att de har förändrats på sisådär 80 år)..
Det är två generationer bort, men så fruktansvärt märkbar skillnad.
Hej älskade 2010-tal, med jämnställdhetsbonusar (catshing!) och pappamånader, jämnställdhet i allmänhet och allmänt bra.. I den bemärkelsen var det INTE bättre förr (även om jag också skulle vilje se ut som en filmstjärna som alla tycks ha sett ut med fina kläder och artigt tal)...
