Förlossningsberättelsen
Eftersom frågor har kommit upp på denna förlossningsberättelse
så gör jag en, hade annars tänkt bespara mig själv o er det.. ;)
Allt började på söndan (27/2).
Började få förvärkar som inte gav med sig o jag (och Johan)
va tvungna att andas igenom dom, kunde liksom inte ignoreras.
Ringer vid 00-tiden till förlossningen som säger att jag får komma in,
men att jag kommer bli hemskickad med en sovdos. Det är vad dom kan göra.
Ville inte åka utan vi säger att jag hör av mig om det blir värre.
Vid 02.30 ringer jag igen. Blivit värre.
Inga jättevärkar registreras o öppen 2 cm (mer än jag hade hoppats på!).
Får åka hem med sovdos, dvs. värkdämpande-, smärtlindrings- och insomningstabletter.
Sover gott den natten.
På måndagen stannar Johan hemma, jag försöker få iväg honom men han känner att
han vill vara hemma o visst är jag glad att han valde det! Tryggheten va total!
På kvällen började förvärkarna tidigare än dagen innan,
kände inget på dagen utan vid 20-21-tiden
sattes allt igång. Bra mycket ondare än kvällen innan.
Ett samtal till förlossningen vid 23.30 och vi ringde på klockan 00.
Resultatet; öppen 2 cm. Kraftigare värkar än innan på CTG:n men
inget mer. Hem med sovdos nr2.
Får sova bra.
Tisdagen är lite si o så, barnmorskebesök avklaras o allt ser bra ut.
Värkarna kom runt tiden när vi va hos bm och vid middagstid tog dom rejäl fart.
Ringer in till förlossningen o gråter nästintill när hon bekräftar att hon hör att jag har väldigt ont,
TACK (man blir ju rädd för att dom tror att man överdriver, hur man nu skulle
kunna göra det)..!
Kommer dit. Underbar barnmorska, betydligt ondare o kraftigare värkar än både söndag o måndag
men bara öppen 2 cm. Hon hör med läkare om man ska lägga in mig pga högre blodtryck än vad som är bra.
Nej blir svaret men en tid till en läkare dagen efter!
Detta för att prata planering o vad som händer nu..
Hon gillar inte att det blir tredje kvällen som jag kommer in o blir hemskickad med sovdos plus
att vi borde få chansen att få ställa frågor o prata med en läkare. Vi blir toknöjda
när vi åker hem med sovdos nr3.
Den här natten är inte kul. Den värkdämpande ska ta ner förvärkar, men kan inget göra
åt riktiga värkar som kommit igång. Jag har värkar men inte regelbundet.
Onsdagen kommer och det planeras för tvättid, städning, återbruket med sopor, handling etc. Allt efter läkarbesöket. Ville få de gjort samtidigt som man håller sig sysselsatt med något. Vi entrar förlossningen (där vi ska träffa läkaren). Vi får träffa en galet bra läkare! Helt imponerad! Så lättsam o tar oss på allvar. Han kollar fostervatten mängden som är i underkant på den "OK"iga-skalan, undersöker mig som visar på ca 4 cm öppen o det görs hinnsvepning. Han ger oss två förslag. 1= stanna kvar, få redig sovdos med morfin o annat trevligt för att däcka mig och dagen efter sätta igång mig med hål på fosterhinnor o dropp. 2=åka hem med ytteligare en sovdos o se vad morgondagen har att erbjuda.
Vi väljer 1. Vi blir inskrivna! Inga grejer är med o bilen full med sopor som skall slängas o tvätten ligger otvättad, dammtussarna hopar sig där hemma men vad gör det?! ;) Johan åker hem o hämtar diverse grejjer. Jag blir inskriven och vi får en enkelsal med "sovskåp" så att Johan får stanna kvar - något som annars har varit halva graviditetens orosmoln - att Johan inte skulle få plats pga så många föderskor!
Det blir en sömnlös natt, mycket tankar, värkar o de va en omöjlighet att slappna av, varken morfinet eller de andra hjälpte!
Tack finaste Johan som försökte lugna mig, få mig att slappna av, och visst hjälpte det lite!
Tänk att närheten av den man älskar mest har en så bra verkan!
Natten gick och torsdagsmorgonen kom.
Frukost intogs, sjukhusets tjusiga kläder togs på och vi blev
nerkörda till förlossningen. Fulla av förväntan och nog en del rädsla också ;)
Fick komma in på sal 7 och där skulle vi tillbringa många timmar!
Kl va runt 7. Det togs CTG-kurva, sattes PVK (infart för dropp) och jag blev undersökt.
Fortfarande 4 cm om inte tillomed 3, sa barnmorskan. Man dog lite men samtidigt har ju alla olika uppfattning o olika som undersöker så de kunde lika väl varit så redan dagen innan, när läkaren undersökte.
Sen tog hon hål på fosterhinnorna, kändes verkligen ingenting!
Vattnet rann och jag blev beodrad att gå o kissa. Fick större kläder (undersköterskan tyckte dom såg lite väl
åtsittande ut o att det skulle vara skönare med större).
Sen skulle jag ligga en stund, se hur CTGn såg ut efter vattnet gått.
Blev en dimp på Vidars hjärtljud så fick ligga på sida en stund.
Efter ett tag va allt lugnt o det va dags att få fart på maskineriet!
Upp o gå. Gå, gå, gå. Dricka vatten o gå lite till.
Timmarna gick o jag har för mig att kl va runt 10 när jag inte förflyttade mig från rummet längre.
Värkarna hade verkligen kommit igång av sig självt o det verkade som inget värkstimulerande dropp
behövdes. Jag hade inte öppnat mig någe mer men värkar hade jag så att vänta med
droppet va tydligen bra.
Värkarna fortsatte och TENSen vart en räddning!!
Barnmorskan hade satt en elektrod på Vidars huvud för att få mer exakta
värden. Men TENSen förstörde för "vågorna" så det fick bli akupunktur istället, hjälpte jättebra!
Fick sitta på en pilatesboll o "gunga" o himmel så skönt det va! Johan satt bakom o
va ett kalas stöd!
Sen ökade värkarna ännu mer. Fortfarande inget värkstimulerande dropp.
Efter en stund blev jag erbjuden lustgas - JA, TACK!
Styrkan på den va ju inte värst hög i början men liite hjälpte den nog allt.
Den kom att ökas till MAX innan dom frågade om jag ville ha epidural.
Hade nästintill totalvägrat innan men värkarna va så täta att jag inte ens märkte att dom
gick ner. Jag var hög på lustgas och utan Johans påminnelse om att värken va på väg upp
samt att jag måste andas vanlig luft också hade jag aldrig fixat de där med lustgas, haha.
Jag va full på lustgas och fattade inte hur det skulle gå med bara det så epidural
övervägdes till ett Ja.
Narkosen kom efter låång väntan, vid 14.30, och efter att ha fått sätta om den någon gång satt den där den skulle och vips blev jag Hannah igen!
Jag satt helt plötsligt i sängen, pratade och åt mackor o drack apelsinsaft (som jag aldrig gillat, men nu var det hur gott som helst!).
Innan eda:n... Notera de fina kläderna, vårens färger.. ;)
Med eda.. mums med mat!
Konstigt nog så släppte allt när jag fick eda:n, lättnaden att inte ha ont längre gjorde att jag okontrollerat
började gråta, fanns ingen hejd. Tyckte så synd om Johan som nog inte förstod att
det va av lättnad till en början. Hans stöd o närhet gör mig tårögd fortfarande. Hade aldrig klarat det
utan honom!
Efter att eda:n hade börjat verka så kunde jag helt plötsligt sitta still, äta och framför allt dricka apelsinsaft..
Som personalen tjatade på både mig o Johan att jag måste dricka!
"Dricker hon något?"
"Hon dricker väl ordentligen?"
"Har du fått i dig något att dricka?"
Stackars Johan, de kändes som dom var på honom hela tiden - men jag lovar - HAN såg till att jag alltid hade
något i glaset!!
Timmarna gick lite till. Jag kände trycket i värkarna men inte smärtan - så himla skönt! Gisses vad jag
gillar den där narkosläkaren!! (Undra om dom är medvetna om att deras enkla gärning på max 15 minuter underlättar såå för en som ligger där med värkarbetet?! ;))
Vid 17-17.30 lossnade elektroden på Vidars huvud igen och en annan barnmorska
kom för att sätta en ny, vår "egen" personal va just upptagna med en annan
förlossning så vi fick låna dom andra. ;)
Hon undersökte mig samtidigt och vips var jag öppen ca 9 cm!
Mycket fortare än jag trott eftersom de sägs att eda:n kan sakta ner de hela.
En av hennes patienter ringde så hon va tvungen o pipa iväg.
Vi låg där ett tag o småpratade om att "nu var det ju nära!".. spänningen hade just ökat flera grader!
En stund senare kommer våra hjältinnor! Dom hade sett på skärmen på expeditionen att bebisens
hjärtljud va lite konstiga så en undersökning skulle göras.
Vips! 9,5-10 cm o huvudet kändes! Woho!
Sen gick allt fort.
Dom hann knappt ut.
En stund senare börjar jag få ont i vänstra ryggsidan, legat konstigt tänkte jag o inte mer med det.
Trodde också att det tryckte på, på ett sånt "toa"-sätt.
Johan frågade tillslut om han skulle ringa på personalen o jag sa nej.
Men ändrade mig snart.
Fasen va det tryckte på men trodde aldrig att det va krystvärkar än heller!
Det va nog bara lite ondare värkar, kunde ju få de hade dom sagt!
In kommer barnmorskan o undersköterskan.
Fram med benstöd, handtag o annat på sängen. Uppdukade bordet med diverse
nödvändigheter när man föder barn o jag fattade nog inte ens här vad som va på gång! Haha.
Vet att jag fick nå frågor om de kändes som om jag ville trycka på.
"Jajo, kan jag väl"..
En kvart senare, 19.05, är
Johan Vidar Erland Runfeldt född.
4010gram och 55cm lång.
Vilken känsla! SÅ häftig! Jag kan faktiskt inte riktigt
förstå att vi gått igenom det, nu när man tänker tillbaka.
För snart två veckor sedan kom det vi har längtat o väntat på så
länge! Det gjorde ont, men smärtan är är obefintlig jämfört med den överväldiga lyckan
som fortfarande väller fram!
Alldeles ny Vidar!
