Åh där gav du mig lite hopp allt ;) Jag föder gärna två veckor tidigare! Men är rätt inställd på att gå över lite den här gången också, men vi får väl se. Bara att hålla tummarna =) Hur mycket tidigare blev det för er del?
Meja sover i en växasäng numera och spjälsängen står i vårt sovrum och väntar =) Vi kände att hon var redo och då ville vi ordna med det i god tid innan så att hon inte kände att vi "tog" hennes säng från henne. Hon trivs som bara den och kommer gående om natten eller morgonen och tjatar om välling och "pappa UPP! mamma UPP" ;)
Hoppas allting är bra med er! Kramar
Jag tror att den där syskonkärleken är helt normal. Först ser han hur ni beter er (alltså försiktigt och fint) mot Olle och sedan kommer han säkert på att HJÄLP, vad är det som har hänt här?! Ska bebisen stanna hos oss? Ska jag dela mamma och pappa?! Har läst lite på nätet om det där nu när det närmar sig och det låter inte helt lätt faktiskt. Man får nog bara vara försiktig så att den större inte skadar den mindre och försöka att dela uppmärksamheten. På något sätt så går det säkert bra tillslut =)
Haha, njaaaa.. kanske det kanske ;) Men då kan jag kontra med att Meja hade liknande hjärtljud de flesta gånger vi var på bm-besök med henne i magen. En gång låg de på 127, så jag var helt säker på att hon var en pojke. Sen hade jag ju världens "tjejmage" så man blev ju lite kluven ;) Men vi får se, vi får se ;)
Kram kram!
Det här med tänka att man ska dela på uppmärksamheten är svårt. När Anton kom spelade det ingen som helst roll hur mycket uppmärksamhet vi gav Elliott... Det var fortfarande inte som förrut när han hade oss 100% jämt. Nu var ju Elliott 4år och Vidar 1,5år. Elliott har nog aldrig visat tendenser till att vilja göra illa Anton så... Bad jag kommer ihåg. Men det här med uppmärksamhetsgrejen är densamma. E blev lite innåtvänd och hysterisk på samma gång ;-) Det dåliga mammasamvetet är där ständigt!! Ha ha ha
De lär sig!
Pöss och kram
En helt vanlig familj men med högt tempo! En blogg om kärleken, föräldraledighet, studier, jobb, att inte räcka till och om att ha sina nära utspridda landet runt och den ensamheten det ger. Välkommen in!