Åh,har tänkt svara på ditt inlägg i evigheter men jag bara glömmer bort!
Ang. hur jag orkade/orkar med två små barn och hus och allt, så var det ju faktiskt så att vi hade en himla tur. Från att Aron såg dagsljus för första gången tills han var tre månader så var ju han en liten ängel. Han sov hela nätterna, skrek ALDRIG (två gånger på tre månader, varav första gången var när han var nyfödd). Så jag hade gott om tid på mig att vila upp mig. Han låg så nöjd på golvet eller i famnen, sov 12 timmar per natt och allt funkade så bra. Även Lukas sov ju bra då så det var verkligen ingenting att klaga på.
Däremot tog ju Aron igen allting senare.. Och blev världens gnälligaste unge. Så jag förstår hur du menar. Även om jag är otroligt tacksam för de där första tre månaderna som jag fick vila upp mig på. Men det tar på krafterna!
Ja det hade varit mysigt om ni hade kunnat komma upp, synd att det inte bara är att packa väskorna och fara.
Jag hade stickat ett par ursöta små tossor till lille Olle, men jag hittade dom i veckan så tydligen hade jag glömt att skicka dom, haha. Nu är de nog tyvärr för små, men jag stickar vidare;)
Visst får du min mailadress när jag lämnar kommentar såhär? Du kan väl skicka ett mail till mig,så jag får din adress, så kan jag skicka en bild på buketten! :)
En helt vanlig familj men med högt tempo! En blogg om kärleken, föräldraledighet, studier, jobb, att inte räcka till och om att ha sina nära utspridda landet runt och den ensamheten det ger. Välkommen in!