EN DAG

Det är så tyst i huset nu.
Så tyst så man tänker i viskningar.
Ända sedan i torsdagskväll har det varit
full kareta här. Jag har varit så dyngtrött
att jag stundtals inte vetat mitt egna namn, än mindre de andras.
Men sedan kroppen (och knoppen) fick
vänja sig så har man liksom blivit van.

Två bebisar, 5-5½ månader gamla,
en 4 ½ åring, en 25 åring (jag),
två 27-27½ åringar (Jonas o Lina) o så en blivande 30 åring (Johan)
har umgåtts o mysts och diskuterat och skrattat o
ibland nästan gråtit (från min sida; av trötthet).

Det har liksom varit liv hela tiden.
Massa aktiviteter o lite lugn o ro.

Men nu är det lite väl tyst kan jag tycka.
Ingen Elliott som vägrar äta o man får muta honom,
ingen gallskrik från Anton vars napp är spårlöst försvunnen..
Ingen bror som har ngn idé om kommande aktivitet eller prat
om träning och ingen Lina som jag kan tjattra med.

Enda jag hör är regnet, Vidars snarkningar o Sannas
"pustande".

Tomt tomt.

Det får bli lite städning,
sen lär Vidar vakna o det är dags för mat igen :)


Från midsommarn-11.