Nojj-fia
Sån har jag varit sista tiden.
Fram till graviditetsvecka 13 var jag skiträdd för missfall.
Vill man något så otroligt mycket är man rädd att mista det
innan man riktigt har det...
Och sen vart min rädsla allt mindre. Jag drog en lättnandes suck. Men sen börjades det igen. För snart kanske en-två veckor sedan tog de fart igen. En känsla kom krypandes att det inte fanns något levande i magen. Utan endast ngt med ett stilla hjärta. (Eftersom jag är en sån som ingen sköldkörtel kvar har så äter jag en medicin som ersätter det sköldkörteln normalt gör- hormoner. Denna medicin heter levaxin o måste tas resten av livet. Men så har dte varit sedan -01 så van är jag. Men vid graviditet så måste dessa värden (TSH) kollas oftare för att dom inte ska skjuta i höjden.. Jag tog prover förra tisdagen. Och bara för att spä på min oro o rädsla/nojja så ringer såklart min läkare o är orolig över mina höga värden o säger gång på gång att "detta inte är bra"..
Jo tjena, detta resulterar i att min rädsla blir värre-såklart kan ju tyckas.
Proverna ligger på 5.9 men enligt henne ska dom vara under 2 för gravida. Hon ökar dosen, ber mig hämta ut nya recept o vi lägger på. Sen ringer hon upp en stund senare för att än en gång spä på.. "jag läste mer i din journal.. vi måste höja mera!!".. Nytt recept, högre styrka.)
Jag blir eld o lågor på insidan o min tankeverksamhet har tagits upp av detta. Ringer barnmorskan som är urgullig! Hon hjälper mig fixa en tid till specialistmödravården för att få prata med en överläkare. Idag.
Han förklarar att proverna ska ligga på 3,5-4,0 (inte runt/under 2) och att man inte oroar sig för höga värden förrän de är uppåt 12-15 (mina va ju på ynka 5.9) PUST; SUCK; LÄTTNAD!!! Känner hur tårarna är på väg bara av det. Sen säger han; vi kan ju ta ett ultraljud när ni ändå är här, för att se om hjärtat slår.. Okej, nu höll jag emot allt jag hade för att dte inte skulle spruta!
Våran lilla familj.. o sanna såklart!
