EN DAG

Jag har alltid haft en "vision" för bloggen.
Den skulle vara ett skönt ställe att skriva av sig saker som inte är värst
betungande. Men flera gånger har tanken slagit mig "att nu skulle det vara
bra skönt att få rensa huvudet o kladda ner i nåt". Men då har det varit något
som jag inte tycker angår andra än dom absolut närmaste.
Det kommer jag inte ändra på, däremot så kan jag nog inte hålla mig till
den enbart glada o plugga- delen av mig. För det är så mycket av mig, och
mitt förflutna som innehåller så mycket mer än leende, skratt o den oseriösa sidan
som bara är uppåt.
För dom som står mig näära nära o kanske speciellt dom som levt med o känt
mig i många år, kanske främst under gymnasietiden vet att många stunder var enormt jobbiga
och fruktansvärt mörka, inte svarta, men väldigt gråa o dystra. Det var något
som jag försökte dölja o även om jag har dom stunderna idag så försöker
jag att dölja det. Men jag är en öppen person. Det är sån jag är. Varför då dölja det
som är det allra svåraste att dölja? Jag vill absolut inte ge några snyfthistorier
eller ha medlidande. Jag vill bara ändra mitt sätt att se på saker.
Man får ha mörka dagar. Och man får prata om det.
Jag är ledsen om jag tappar några av mina relativt få läsare pga att jag tar upp det.
Men jag är inte mer än människa o hoppas ni tar hänsyn till det.

Jag är bara männsika. En ganska sårbar en. Man kan inte vara vänner med
alla o det är sjukt smärtsamt när man inser att det är med en av dom närmsta, en av DOM SOM SKA vara - en av dom närmsta, som man inte kan gå ihop med. Såren efter ett samtal är så djupa att läkningstiden är lång, oftast hinner dom precis rivas upp igen innan dom helt läkt, vilket gör det mer smärtsamt.
Att en så "nära" person kan vara så långt borta är ganska svårt att förstå. Att sedan denna människa
kan göra livet så jobbigt för en o känslan av att man är totalt värdelös är en mer svårt. Kanske är det
därför jag låter mig såras. För jag har inte vett nog, och förståelse nog, att inse att jag gör fel som låter detta hända. 
Många tårar har fallit. Många liter tårar har under åren rullat ner för kinderna för att jag har försökt, men inte dugit nog. Sprickan i ens hjärta är djup, fast jag kanske inte alltid vill erkänna det. Men visst saknas det något.
En relation som kunnat varit så bra. Kanske tack vara de milen som ändå är oss emellan, gör att relationen inte är helt på noll. 
Just nu dunkar mitt huvud enormt hårt. Hjärtat o själen gråter. Tårarna i ögonen tar aldrig slut trots det redan svullna ögonen efter dagen. 
Johan är på väg hem och det är det enda som glädjer mig just nu. Till o med Sanna förstår att det är nåt som inte stämmer. Hon har inte ätit eller druckit vatten sen jag kom hem vid två. Hon har tassat runt o ska ligga med huvudet i knäet. Hon har varit ett bra sällskap idag. Johans middag har jag total förstört med ett långt samtal innan den började. Med snyft o gråt har jag satt spår i hans huvud, något jag inte vill. Men jag viste inte vem annars jag skulle ringa. Han är ju en av dom som känner mig bäst. Jag är skattad lycklig i mycket gällande fina personer runt mig. Men samtidigt vill jag inte betunga dom längre, dom har fått ta så mycket.