EN DAG

Nu får det vara nog.
Japp.
Jag tar till med hårdhandskarna.
Orkar inte med längre.
Så jag ringde 1177. Känns som jag blitt
stammis där. Hosta o "bomull i bröstet"-känslan blir värre.
Kan inte träna o känns jobbigt att bara gå upp för våra tre trappor
till lägenheten hemma.
Efter min beskrivning till 1177-sköterskan bad hon mig omgående
ringa vårdcentralen.
Sagt o gjort o vips så hade jag bokat telefontid.
Såndär smart uppfinning att man knappar in sitt personnr så
ringer dom upp mig. MEN så jäkla oläglig tidpunkt!
MITT i en mindfullness-övning (där alla sitter direkt knäpptysta) vi hade under en föreläsning om empati. EMPATI.
Japps, min "brrrrbrrrrbrrrr"ande telefon visade på brist på empati för tillfället.
Pinsamt värre!
Men iallafall. Pratade med sköterskan som gav mig stränga
order att jag minsann INTE fick göra någon fysisk aktivitet förrän läkaren fått
lyssna på lungor o hjärta. Jag är ju inte den mest stillasittande personen heller
så det kan finnas ngn fnurra på hjärttråden som dom sa.
Så måndag kl 8.30 ska jag dit o hosta o andas djupa andetag så dom får lyssna.
Känns bra. Jag som är så nojjig såfort det känns i bröstkorgs-trakterna.
- Så nu har man ringt runt till alla andra, ynka, 5 cirkelgymsledare o fråga om ngn
kan ta mitt pass. Men klart alla är upptagna med sitt, det förstår man ju!!
Erbjöd mig den 6e ledaren att ta hans ställe i receptionen om han tog mitt pass
men då ska man ju lära sig receptionen också, på en kvart. Går ju nog inge vidare...

Näe, ska med bussen så ska kila!
Tjiing!