Här kommer alla känslorna på en å samma gååång..
Eller ja det var väl fridens fram till
mailen kollades och med det började tankarna
rullar.
Ska jag verkligen bli socionom?
Klarar jag av det? Vill jag det?
Ska jag överhuvudtaget jobba med människor?
Kanske ska bli redovisningsekonom eller butikschef istället?
Har aldrig varit övertygad om att socionom är det ENDA RÄTTA
men samtidigt har det känts okej och då tänker
jag att det är bara att köra.
Nu är vi med barn(vilket vi har önskat o längtat efter jätte länge!! vi är så glada över lilla "tåten"), vilket har gjort saker o ting svårare.
Örebro har förlagt socionomutbildningen i Eskilstuna, de är den
jag går. Och Örebro har nu blivit av med examinationsrätten
för inriktade socionomutbildningar, då högskoleverket tycker att det
bara borde finnas generella socionomutbildningar.
Dvs så är vi nu sista årskullen socionomer med inriktning rehabilitering, ohälsa och missbruk.
Detta i sin tur gör att jag inte enkelt kan ta ett sabbatsår och komma med i klassen under.
För det finns ingen.
Jag mailade en studievägledare och frågade om man under tiden februari-juni kunde
lösa det så att jag läste hemifrån men kom in på examinationstillfällena,
såsom redovisningar, seminarium o tentor.
Men NEJ. Det gick inte.
Deras enda undervisningsform är heltidsstudier, på plats.
Nog för att jag hade tänkt plugga med nyfödd unge- men då kunna vara hemma
och göra det på kvällar o helger när johan kommit hem/ är ledig.
Men nu verkar ju det ganska så hopplöst. Och jag är inte så optimistisk så att jag tror
att nyfödd bebis + där o då studier funkar...
Jag får lust att söka jobb på en ICA butik, jobba halvåret som är kvar till bebisen
och sedan vara hemma ett tag för att sen söka en KY-utbildning eller liknande
i uppsala/stockholm och flytta närmare Enköping (där johans jobb finns)..
Men tyvärr har jag nog alldeles för mycket som håller en kvar.
Jag vill inte ge upp. Ingen kommer ihåg en fegis.