EN DAG

Jag hade min instruktionstid igår.
Kl. 16-18.
Tänkte gå tidigare för jag hade inga bokningar.
Gick till receptionen vid 17.15.. Stod o pratade
med personalen där. Stod o pratade som mest när
det går ett "larm" (sånt där som finns på toaletter ni vet. "Nödsignal")
Larmet ser man i receptionen. Tjuter högt.
Hon ber mig kolla kassan så går hon iväg o kollar varför det larmar.
Det var som jag förstod att dte var något på gång.
Jag sneglade på kassaapparaten om de fanns en nyckel så man kunde låsa den
för att springa o kika om det va något man kunde hjälpa till med.
Sen kommer hon tillbaka o säger "Hannah, du är väl sjuksköterska?!"
Svarar att nej, men jag är undersköterska på sjukhuset. Svarade utan att jag förstod det
själv. Adrenalinet hade redan börjat pumpa.

Jag fick en mobil o sprang till spinningsalen- det var där larmet hade gått.

Det är en som kollapsat sa någon. -"Kan du?"
Sen vet jag inte så mycket, adrenalinet på topp.
 Någon ringde 112, någon höll hans hand, flera stod o kollade.
Vet att jag hade en sjujävlar beodrande röst. Vi gör si, vi gör så!
Jag kände efter puls, kände på bröstkorgen. Svaga pulsationer.
Efter en stund inga alls.
Han låg i framåtstupad sidoläge. Spyor kom upp. Näsblod. Någon ville inte börja blåsa.
Jag började köra 30 kompressioner, drog ner en handduk från en av cyklarnas handtag, ingen aning om vem det var, tog den bara. Vi la den över munnen så hans som blåste inte behövde känna obehag. Det går utmärkt att lägga något mellan, för det är vanligt med spyor.
Mellanåt var vi tvugna att lägga honom på sidan så spyorna kom upp. Sen körde jag 30 kompressioner igen, en annan 2 inblås.
Sen vart jag avbytt (när man inte vet hur länge man måste hålla på så är avbyt bra för att inte trötta ut någon helt.) Det var en sjuksköterska som avlöste mig. Han fortsatte med 30st, sen 2 inblås. 30 st, sen två inblås.
Ambulansen kom.
Dom började ge läkemedel. Använde deff.
Hans fru stod o såg allt. Stackars människa.
Bad dom stod o höll om henne att ta ut henne därifrån. Dom va nog minst lika chockade.
Hon ville inte fick jag till svar av en av dom.
Då kom en underbar människa. Jag gick till henne, sa samma sak. Vi tar ut henne.
Vi gjorde det. Satte oss i kansliet, lite lugnare där. Satt o pratade o höll om frun.
Ambulansen åkte med ilfart till sjukhuset.
Närstående till paret kom.
Jag gick hem. Kände att jag var mer i vägen nu.

Idag har jag suttit i möte med Friskispersonalen.
Han var en fixarnisse på Friskis. En F&S-Kändis.
Känns bättre nu, men jag lever ju.

Mina tankar går till frun, familjen.

Ta inte livet förgivet. Säg till dom du älskar att du älskar dom, bråka inte om onödiga saker. Lev o njut!
Imorrn kan det vara försent.