Sånt som gör mig så förbannad kanske kan tyckas se ut som ett i-landsproblem..
Jag och J pratar mycket, om värderingar, hur vi vill uppfostra våra barn och mer och mer om hur vi själva vill ha relationen till våra barn den dagen dom inte bor hemma.. Igårkväll låg vi och ventlierade tankar om föräldrar och barn-relationer i vår närhet (våra egna, kompisars osv). Vi jämförde inte utan mest pratade om hur, vad och ibland varför.
Är det något som får mig att reflektera över föräldrar-barn-relationer så är det ju när man själv får barn. Innan ryckte man mest på axlarna om något var lite halvjobbigt inom det ämnet. Men nu, nu blir jag så förbannad. Hur kan föräldrar ’glömma’/inte ha tid för sina barn?! Barn som man har burit (som mamma), vårdat och uppfostrat, levt ihop med 24/7, barn som man (förhoppningsvis) gjort sitt allt för och barn som man introducerat till vuxenvärlden.. Men ngt vi kom fram till var att det verkar som många föräldrar (speciellt separerade) hänger/följer med sina barn till tonårstiden och under den perioden, som kanske är som svårast för en tonåring med alla hormoner, sen liksom mer och mer försvinner. Dom är inte medverkande längre.
För mig är det helt otänkbart!! Jag vill ha kontinuerlig kontakt med mina barn, höra med dom varje vecka hur deras liv ter sig och hur dom mår. Hur dom har det och om man kan vara till hjälp. Jag vill finnas där när dom får egna barn och jag vill inte att dom ska behöva be om barnvakt och hjälp bara när det måste utan även bara för att. Både J och jag känner väl att vi drar oss till det yttersta innan vi frågar om barnvakt, vi har inte så många att fråga och ofta känner vi att det bara blir en last med barnbarnen en natt för den vi frågar. Vi skaffade inte barn för att lämna bort dom, men ibland, något vi tycker är viktigt, behövs egentid. Kanske ut och äta, se en bio, umgås med vänner – barnfritt. Bara en sån grej att åka och handla båda två, kanske shoppa lite kläder utan att känna stress över att ngn ska ha mat eller att en eventuellt får ett utbrott snart och man får lägga ner hela projektet med syskonvagn i alldeles för trånga klädbutiker.
Jag vill ha nära kontakt med mina (förhoppningsvis) framtida barnbarn så att våra barn känner att dom alltid kan vända sig till oss. Jag vill vara där.
Varför är inte fler föräldrar DÄR (för sina barn och barnbarn). Bara för att man har flyttat hemifrån, fått egen familj och utb/jobb så är man inte oberoende, det är kanske då man som mest behöver ens föräldrar?
Min mormor hon har tametusan alltid varit Där. Farmor hade nog varit en sån också om hon levt längre. Mormor funkar allt som oftast som en förälder för både mig och min bror och henne har man, oavsett hur arg man kan bli på henne. Är man sjuk så ringer hon flera ggr under sjuktiden för att kolla läget, hon är engagerad i sina barnbarns barn och man märker hur mycket hon tycker om dom och bryr sig om dom. Jag vet att mormor alltid ringer minst en gång i veckan och har det gått en vecka utan kontakt börjar det kännas för länge J
…i andra länder svälter man och i vårt land tycks det vara svårt att finnas till..
(jag tänkte lägga upp en bild.. men jag tycker det är för jobbigt att se så utsatta barn så jag klarade inte ens av att googla de)
En helt vanlig familj men med högt tempo! En blogg om kärleken, föräldraledighet, studier, jobb, att inte räcka till och om att ha sina nära utspridda landet runt och den ensamheten det ger. Välkommen in!