Mina två älsklingar ska bli tre, kan nog fortfarande inte riktigt fatta det.
Nu, sjukskriven och dann, när man har tid till att fundera så börjar det sjunka in mer och mer.
VI ska faktiskt få ett till mirakel! Helt otroligt!
Känslorna, som tidigare varit väl undanstoppade inför denna utmaning, börjar komma till mig och är nu lika heta som en majbrasa. Inte minst att vi får en skrutt till, som är helt fascinerande bara det, utan Vidar blir storebror, vår lille kille blir stor...
Vidar är en riktig sällskapsnisse, han hatar att leka själv på golvet och gör grova protester
om man går ifrån en stund, ja de räcker med att vända bort huvudet mer eller mindre..
Om ett år sisådär har han någon som iaf troligen kommer sitta klistrad vid sin storebror och kolla
intressant vad han gör. Vidar kommer ju troligen skrika rakt ut om bäbisen tar en duplobit.. men
med all den fokusen vi ger V nu kanske det bara är bra att han får dela med sig av.. ;)
Det jag nyss skrev om sjukskrivning, undanstoppade känslor med mera.. Senaste två veckorna har
varit välbehövliga för att allt ska sjunka in, och vissa saker även sjunka undan.
Våren har varit fullt ös med allt från metodkurs (examensarbete light) och sedan
själva c-uppsatsen (examensarbete) med de sista veckorna superintensiva där ingen ork fanns,
där tryckte jag in än mer extrajobb och familj och jag liksom glömde bort mig, och det värsta -
det fanns ingen tid att vara gravid rent mentalt. Men nu kära ni, är jag väldigt gravid, jag njuter inte helt av min
rygg, bäcken och att inte hitta någon sovställning, men jag vet vilket mirakel vi får, så det gör
sakerna värt det hundra gånger om! :)
Examensarbetet, som poängen förövringt kom in idag på, är numera undanstoppad, jag satsar all in på en sommar-höst med barnmys och bara bara familj. En underbar familj som fått stå ut med mycket senaste halvåret.
Himmel vad ni betyder allt för mig. Ni gör mig hel. Älskade <3
En vecka gammal.. (v28, nu är det v29)
